På den yttersta dagen, när det är våran tur.

Sorgen finner inga gränser. Den tyngsta dagen i hela mitt liv är snart slut men sorgen finns kvar. Jag trodde att jag skulle klara det bättre. Kunna vara mer stöd för Elvira. Det gick inte. När klockorna började ringa och min dotter gråter som hon aldrig har gjort förr så brast det. Det är alldeles för många pusselbitar som saknas och pusslet kommer aldrig att gå ut. Vi kommer aldrig få dom där sista bitarna som vi så mycket behöver. Du var inte en svag man, du var en av de starkaste människor jag någonsin mött. Kanske aldrig färgstark och öppen i andras ögon men för mig var du allt annat än svag och svår. Du hade många sidor. Så många vackra sidor. S. hade gjort ett bildspel och det var det vackraste jag någonsin sett. De flesta bilderna var tagna före eller under våran tid tillsammans. Den tiden när jag vet att Du var som lyckligast. Tårarna rann men ändå på nåt sätt så kände jag glädjen när jag mindes alla dessa stunder. Jag kommer aldrig glömma, jag minns allt som att det var igår. Hur Du och Björn följde med till stallet och Du provade att rida. Du var så rädd för Du visste inte hur man gjorde och ändå gick det så bra. Elviras dop, Du var nervös men Du klarade det så fint. Din älskade bil som Du vårdade så ömt. Jag minns hur arg Du blev om jag åt i bilen, tänk om jag råkade spilla salt och bilen började rosta… Jag minns nyårsafton, vi hade så fina kläder på oss och kunde knappt vänta innan klockan skulle bli över midnatt. Jag minns ett test som visade positivt. Hur vi gick runt och visste inte vad vi skulle ta oss till tills Du sa att Du ville behålla barnet. Du visste att vi skulle klara det. Resultatet är den finaste flickan i världen. Jag ser dig i Elvira varje dag. Vissa dagar blir det svårt att se det så tydligt men andra dagar gör det allt mycket lättare. Vad vore jag om jag aldrig hade träffat Dig? Jag vore kanske inte så olycklig idag men jag vore så enormt mycket tommare. Du lärde mig att älska, att sakna och att förlåta. Det finns så mycket mer jag vill berätta om Dig. Jag har så mycket jag behöver få ur mig. Det enda jag kanske egentligen är säker på just nu är att jag vet att Du fått svar på allt. Min övertygelse finner inga gränser, Du vet hur mycket vi älskade Dig, hur mycket Du betydde för så många och Du vet hur saknad kan förgöra. Du har fått svar på allt, vad som var ren och äkta kärlek och vad som var fel. Du vet alla gånger du gjorde fel och du vet alla gånger du har gjort så jävla rätt. Du räddade mig till att stanna kvar, tänk om jag hade kunnat göra detsamma för Dig. Tänk om jag hade kunnat få Dig att komma tillbaka. Min önskan är att Du har det bra där Du är och att allting blev precis som Du önskade.

På den yttersta dagen så vet jag att vi kommer ses igen.

Rädslan att förlora alla jag älskar gör det svårare att hantera allt. Jag är inte alltid snäll och duktig. Jag finns kanske inte ärför dig hela tiden. Ibland orkar jag inte längre och då är jag bara svår. Svår att förstå, svår att älska och svår att orka med. Det ska inte vara så, jag borde finnas där för dig och ta hand om dej och allt runtomkring men ibland så blir allt bara för mycket. Allt kommer över mig och jag vet inte hur jag ska klara allt. Istället så vänder jag ilskan mot dig. Dig som jag älskar och står närmast. Det är klart att det är därför som jag låter allt gå ut över dig, just för att du står mig närmast. Jag hoppas så innerligt att du förlåter mig och fortsätter att vara min underbara, vackra, glada och enormt älskade man.
Till evigheten.